Två skrikfria nätter i rad. Vi är så lyckliga, våran lilla tjej har sluppit haft ont i magen! Vi har ökat minifomen från 10 till 20 droppar, kanske har det hjälpt..! Så länge hon mår bra, så mår vi bra ! såklart...
Igår var jag och Laura hemma hos Iza och Micke.. vi hade lite mamma&bebis träff där. Elin var där med Teodor och Tilde, Ida med Saga-Lii, och sen Iza och Micke förstås med Stella och nyfödda "lillebror" som inte har ett namn än. Lite roligt att vi fick barn dagarna efter varandra, Iza den 25:e, Elin 26:e och Jag 27:e !
När jag kom hem igen så ringde jag sjukvårds rådgivningen eftersom jag hade jätte ont i bröstet och jag fick under dagen röda fläckar också... Kunde till slut inte amma p.g.a. smärtan, så jag fick en akut tid till vårdcentralen, där dom konstaterade att jag har fått infektion i bröstet och måste börja på penicillinkur.. Aj aj.. Jag har haft ont i över två veckor men dom på BVC tyckte jag skulle "vänta och se" om det gick över av sig själv.. Jag borde sökt hjälp redan då, idiotiskt att lyssna på andra mer än på sin kropp.
Idag har vi bara varit hemma och myst. Ätit tacos, kollar på en sjukt rolig film (hall pass = se den!!) och ätit lite godis. Nu är Markus iväg en sväng och jag tänkte kolla om jag inte kunde hitta nå skor o klicka hem på brandos.se...
ha en bra fortsatt helg :)
Postad den 2011-08-20 @ 12:49:42
Postad i Mamma till Laura | Kommentarer (0)
Måndag den 25 juli hade vi tid till förlossningen då jag skulle bli undersökt och få tid till igångsättning. Jag skrev om detta på bloggen efter undersökningen,
" Igår kväll när jag skulle lägga mig fick jag som jag brukar få sådär mensvärksliknande smärtor i ryggen, bara det att dom kändes en aning mer, och kom med 12, 10 och 8 minuters mellanrum. Trodde att det kanske kunde vara igång. Somnade runt 02.00 och sov gott till ca 8 imorse. När jag vaknade så fortsatte det onda i ryggen, gjorde inte så himla ont, men även då så tog jag fram klockan och ungefär med 10 minuters mellanrum kom "känningarna". ÖVERLYCKLIG förbereder jag mig mentalt för att det ska komma en bebis IDAG. Jag vågade knappt hoppas för mycket, men gjorde det endå, tyvärr!
Eftersom vi hade tid till förlossningen klockan 13:30 , så tänkte jag att jag pratar med dom om det då, så får vi se vad dom säger.. Till skillnad från förut, så gjorde det ont även ifall jag ändrade position eller duschade, såå, mina förväntningar höjdes ännu mer.
Kände mig ändå ganska osäker, eftersom känningarna inte gjorde så himla ont, så jag pratar med min syster om saken och hon förklarar att hon kände precis likadant.. jaja, så, vad händer sen?
Jo, vi åker till förlossningen, dom sätter på mig såna grejer som mäter barnets puls och mina sammandragningar. Jag får ligga med det där i 30 minuter, och under dom 30 minuterna kände jag två gånger den här smärtan i ryggen, MEN, - inget hände på pappret! INGENTING, kan de vara möjligt? vad fan är det jag känner då om det inte ens syns på den där jäkla apparaten som det ska synas på? snacka om att jag blir frustrerad... jag som trodde... fan !
Sen kommer läkaren in och gör ultraljud.. hon uppskattar barnets vikt till 3400 g och jag har bra med fostervatten, bebisen verkar trivas bra där inne. Hon undersöker mig sen, och jag är tydligen inte riktigt mogen där jag ska vara mogen, och öppen bara lite.. så wips så var undersökningen klar, och jag har fått ännu mer känningar i magen, ryggen och nu gör dom ännu mer ont och kommer fortfarande rätt tätt , men ja, det ska väl kännas såhär? ingen aning, hur ska man veta med första barnet... dom säger att "man vet" , men tydligen inte. Bara att vänta och se, jag lär ju fatta till slut, men jag önskar jag kunde fatta redan nu....
Imorgon ska Markus tillbaks till jobbet. suckkkkk !!! På torsdag har vi tid för igångsättning.. ett par dagar dit bara. i helgen har vi våran bebis , kan ni tänka er? ... jag kan knappt. "Det fortsatte likadant hela kvällen, och natten och jag sov inte en blund.. På tisdag morgon fortsätter det och det börjar göra mer och mer ont, det är då jag ringer till förlossningen första gången, och dom tycker att jag ska försöka vara hemma så länge som möjligt, äta alvedon och duscha. Jag äter alvedon och duschar men inget hjälper. Än är smärtan kontrollerbar, jag känner att jag klarar av det men jag är så fruktansvärt trött så jag börjar bli lite frustrerad. Markus masserar min rygg under värkarna och ligger tätt tätt intill mig och håller mig i handen, det lugnar mig och jag känner mig trygg att ha honom så nära. Fram mot kvällen så bestämmer vi oss för att ändå åka in och kolla ifall det är nåt på gång.. Jag ringer min syster och ber henne göra sig iordning, eftersom hon också ska med. 22.00 åker vi in till förlossningen och dom sätter mig åter igen på kurva. Efter en lång tid kommer en barnmorska in och kollar om jag är något öppen. En ynka cm är jag öppen, och hon säger till mig att jag bara har förvärkar, att det inte alls är något barn på väg. Jag blir så himla frustrerad, jag har ju så ont? hur kan dom mena på att det inte är på gång nu? Hon ger mig två citodon, och säger att jag ska gå hem och sova, och skickar med ytterligare två citodon och säger att jag kan ta dom efter 5 timmar. (klockan är då 00.00)
Vi åker hem igen, och syster min följer med till oss. Jag känner att värkarna gör mer och mer ont , och kommer tätare och tätare. Jag kunde inte sova trots citodonen och jag tyckte inte att dom gjorde någon skillnad överhuvudtaget. jag är så himla frustrerad nu så jag bara gråter och känner mig jätte dålig, fick en känsla av att jag som kvinna BORDE klara av det här bättre än vad jag gör... (jätte dumt, jag vet) Nu när värkarna kommer så känner jag ännu mer frustration, för det gör så sjukt ont, och det är detta dom på förlossningen kallar för FÖR-värkar? VA? jag försöker med att stå upp, sitta ner, ligga, sitta och gunga på pilatesboll, luta mig mot väggen, ingenting verkar hjälpa! klockan 4 tar jag två till citodon och min syster masserar min rygg medans Markus masserar magen under varje värk.. Syster tar till slut fram klockan och kollar hur lång tid det är mellan värkarna. Jag minns inte om det var tre eller fyra minuter imellan, men då bestämmer hon sig för att ringa förlossningen igen, trots att jag säger att hon inte ska det (eftersom jag inte trodde att det hänt något mer) När hon lägger på luren så säger hon åt mig att vi ska åka in igen, då var klockan ca 04.30. Jag ville inte det, eftersom jag bara några timmar innan hade blivit hemskickad. Men jag ger med mig och vi åker till slut in igen.
Väl inne igen kommer en barnmorska och undersöker mig, jag är visst öppen 2 cm. Jag förklarar för henne att jag inte sovit sen natten till måndag, och då sov jag bara 4 timmar.. Jag vill ha nåt så jag kan sova säger jag. Hon säger inte så mycket, men ger mig en rock och ber mig klä av mig. Jag gör som hon säger, och hon säger att jag ska få smärtstillande så jag kan sova. En barnmorska kommer in och frågar ifall jag vill ha lustgas tills dom kommer in och ska ge mig morfinsprutan.
(Lustgas? vadå får jag lustgas? Jag fattar ingenting, jag trodde jag bara skulle få komma in dit och få sova, så jag orkar med förlossningen, SEN nångång, när det väl var dags) jag tackar ja till lustgasen, och efter ett tag kommer hon in igen och ger mig morfinsprutan. Jag försöker att sova, men värkarna gör mer och mer ont och jag andas in den där lustgasen typ hela tiden.. Men smärtan försvinner inte. jag trodde dom hade kopplat den fel, att jag bara andades in luft, men det gjorde jag visst inte... dom förklarar att lustgas inte tar bort smärtan, utan att den bara gör så man blir lite mer likgiltig. Jag kände mig en aning lurad.. och morfinet tog inte bort ett dugg av smärtan heller, och den gick ut ur kroppen ganska fort.
Klockan 07.00 hade dom personalbyte, och när den nya personalen kom in nångång efter 7 satt jag på en pilatesboll, och så frågar jag dom "snälla ni ska väl inte skicka hem mig?" .. Hon bara skrattar och säger nej nej, du ska ju föda barn. Då slog det mig, ja, nu är det nog dags, nu ska jag föda barn, på riktigt ! jag varvar mellan spy-påsen och lustgasen, och när jag väl slutat spy så undersöker dom mig och konstaterar att jag var öppen 4-5 cm. Jag börjar gråta av lycka, ÄNTLIGEN!! Hon frågar om jag vill ha mer smärtlindring, och jag säger att jag vill ta ryggmärgsbedövningen.. För nu gjorde värkarna så fruktansvärt ont, jag ville bara klara av det!! Hon säger att hon ska hämta läkare och att dom snart kommer och ger mig bedövningen.
Jag lägger mig på sängen igen och väntar på att läkaren ska komma in, då jag plötsligt kände en lättnad i hela kroppen - jag kände att jag måste börja krysta. Jag tar av mig gasmasken och säger helt lugnt och sansat till Markus att "Markus, jag tror jag måste börja krysta nu, kan du ringa på klockan" Markus blir helt chockad, han frågar mig "va? hur vet du det?" jag svarar "jag inte vet, det bara känns som att jag måste börja krysta!"
Strax därefter kommer barnmorskan in och jag talar om för henne att jag tror jag måste börja krysta, hon undersöker mig på en gång, och ja, mycket riktigt så var jag öppen nu 10 cm och hon sa till mig att jag kunde sätta igång när jag kände för det! Jag blev så otroligt lycklig att jag inte hann få ryggmärgsbedövningen, för jag ville inte ta den från början överhuvudtaget, och nu kände ju jag att den värsta smärtan hade lagt sig, den smärtan jag kände nu var det skönaste jag hade varit med om.. Det sa jag till alla i rummet också.
Mellan krystvärkarna så andades jag lugnt, och somnade till några gånger också. jag minns att jag frågader markus "vad ska bebisen heta då?" haha, jag var så lycklig, allt kändes så himla bra, och så var det dags att krysta igen. Efter en timme, 09.24, föddes en liten mini bebis, som dom la på min mage. Jag grät av lycka, och frågade "vad blev det då? en pojke eller en flicka?" Det hade dom inte tänkt på att kolla haha, så dom tog upp lilla, och sa att det blev
EN TJEJ.
hon är det vackraste jag någonsin sätt
Postad den 2011-08-18 @ 21:55:22
Postad i Mamma till Laura | Kommentarer (0)
Inatt var jag och Laura vakna från ungefär halv ett till fyra, sen fick Markus ta över.. (det har blivit lite bättre, vissa nätter har hon varit vaken och ledsen typ hela tiden från 23 - 07) Under tiden hon var vaken inatt var det mycket skrik och gråt, hon hade ganska ont i magen med, stackars mammas lilla.. från ungefär halv fem fick jag sova.. då var snuttan vaken med Markus ett tag sen somnade dom. Sen var det mat och morgonmys och sen somnade Laura igen vid 11, och då passade jag på att sova, (efter markus begär) och när jag vaknade var det skinande rent hemma !! Åh, jag har världens bästa sambo, fästman, pappa till mitt barn. Han är så himla bäst !
Sen fick vi besök av Mia, Teresa, Nicki och Gabriel :) och efter det (hör och häpna) lagade jag mat för första gången på över tre veckor. Japp, nu ska vi försöka få in lite "rutiner" igen.. Markus ska börja jobba på måndag igen, och ja, jag får väl sova på dagarna när han är på jobbet, så jag orkar ta hand om snuttan själv på nätterna, så Markus orkar jobba.. han åker ju 5 på morgonen och kommer hem 5 på eftermiddagen, och han kan ju inte vara vaken 24 timmar om dygnet heller ... jo men det kommer att bli bra !! Och det kommer ju inte att vara så för alltid.
Hon är så himla mysig våran lilla tös.. nu ska jag lägga mig bredvid henne i soffan, hon sover visserligen men hon är mysig endå hehe.. vill bara pussa och krama henne hela tiden, hålla henne, lukta på henne, ooh.. jag älskar henne så mycket.
Postad den 2011-08-18 @ 20:09:55
Postad i Mamma till Laura | Kommentarer (0)
Ska inte påstå att det inte funnits tid till att blogga, men däremot ingen lust alls. Det är väl mest för att jag känt att jag inte vill lämna ut oss "för mycket" just nu, och jag vill inte heller skriva här och påstå att allt är på ett sätt som det faktiskt inte är..
Tre veckor senare så har jag iallafall börjat le igen, känns underbart. Idag mår jag fantastiskt bra, jag ser på våran lilla prinsessa och känner så himla mycket kärlek, och känner mig så stolt över vad jag och Markus skapat. Hon är så vacker, helt perfekt ! Jag är himla tacksam över att jag har Markus, han är så bra med henne... Dom har verkligen fått den finaste kontakten från första början. Jag var så trött efter förlossningen, så Laura fick mycket tid med sin underbara pappa det första dygnet.. Hon kände nog direkt, att där har vi en varm famn som alltid kommer att utstråla trygghet... Där har vi evig kärlek... Det är så himla vackert att se dom två tillsammans, så trygga och lugna. Dom hör ihop, som en pappa och dotter ska göra ♥
Skriver mer nästa gång, kanske drar ihop nån liten förlossningsberättelse också... kanske.
nu ska jag lägga mig och mysa med markus och snart är det nog matdags för lillhjärtat, då blir det ännu mer mys.
Postad den 2011-08-17 @ 20:54:36
Postad i Mamma till Laura | Kommentarer (1)
